(home) 

Raritetsfilosofi

–o–

maj 2003 av: Per-Göran Carlsson

 

–:–

N

umismatiska objekts sällsynthet är ett ständigt aktuellt och fascinerande diskussionsämne för aktiva samlare, mynthandlare, auktionsföretag och även forskare. Bedömningar kan gälla antal kända exemplar, förekomst i viss kvalitet, frekvens på marknaden, relation till kända upplagor eller storleksuppskattningar av emissioner, signifikans för samhället, den dåtida ekonomin och handeln, etc. Inte minst viktigt är att konstatera vem som har vilka kunskaper om dessa förhållanden, identifiera källorna till dessa kunskaper och informationer. Ämnet inrymmer också en dimension vi kan kalla mörkertal, dvs uppgifter om fyndobjekt, äkthetsbedömningar och exemplar i icke dokumenterade eller allmänt kända samlingar. Informationen påverkar värderingar, viljan att konkurrera och köpa samt nivån uppnådda priser. Raritetsfilosofin kan också lämna väsentliga avtryck i forskarnas analysarbete och ständiga sökande efter förklaringsgrunder och historiska, kulturella samband.

 

Mitt över 35-åriga numismatiska samlande och studium av objekt, litteratur och kataloger har länge fokuserat på raritetsfenomenet som en kunskapsdimension, såväl i ett svenskt, nordiskt som internationellt perspektiv. Av ren självbevarelsedrift är det viktigt men även intressant att söka, utveckla och tillgodogöra sig insikter, kunskaper och informationer på området raritetsfilosofi. Mycket har debatterats om kvalitetsfilosofi. Det mer kunskapsrelaterade men också komplexa ämnet raritetsfilosofi, aktuellare än någonsin, har däremot haft få talesmän. Rubricerade bidrag avser att något avhjälpa den bristen, inspirera läsarna och visa värderade samlarvänner, övriga numismatiska aktörer och intressenter vägen till bättre raritetsinformation för analys och beslut. Ändamålet hoppas jag ska främjas av en informativ översikt om aktuella förhållanden i Sverige, Norden och internationellt, historiska återblickar på samlande, mynthandel, auktionsverksamhet, speglingar i dagens debatt samt insprängda egna kommentarer, slutsatser och förslag.

 

Den svenska traditionen

 

I den svenska numismatikens etableringsfas under 1700-talet hade sällsynta objekt och klenoder kuriosa- och sensationsvärde. En del sådana privatägda föremål har därefter inlemmats i museisamlingar och åter andra utgallrats som dubbletter från t.ex Kungliga Myntkabinettet, försålts på auktion och därmed gjort förnyad entre på samlarmarknaden. Detta skapar en spännande interaktion och dynamik mellan kunskap om föremålens vandringar, förekomst och tillgänglighet på marknaden. Sällsynthet framför kvalitet var det stora samtalsämnet under speciellt 1800-talet. Det avspeglades då tydligt i prisbilden på auktioner där ett ytterst rart objekt kunde kosta 10 gånger priset för ett typmässigt mindre rart mynt men i toppkvalitet. Idag kan motsvarande jämförbara objekt kosta lika mycket. I morgon kanske prispendeln slagit tillbaka… 

 

Från 1950-talet tog kvalitetsintresset och bedömningsdebatten överhand, driven av de värderingsböcker och –guider som i mängd utgivits sedan dess och som bidragit till epokens dominerande kvalitets- och värdeutvecklingsorienterade samlande. Man kan också säga att samlandet är mer skönhetsorienterat idag där man fäster vikt vid stil, komposition och det hantverksmässiga utförandet av gravörkonsten. Detta präglar värdedifferentieringen och är signifikant för den kvalitetsrelaterade raritetsfilosofin. Studium av dessa aspekter kan även ge oss nya kunskaper och bekräfta företeelser inom teknik och tillverkning, konstnärliga ideal och symbolik samt visa vilka artister som arbetat med förlagor, gravyrer, mm. Mycket har skrivits och debatterats om dessa kommersiella aspekter medan bidragen kring ämnet raritetsfilosofi är färre.

 

De rent forskningsmässiga värdena av att kartlägga, studera, analysera och dokumentera numismatiska objekt, förekomst, provenienser och registrera förvaringsplats och/eller ägare är naturligtvis odiskutabla. Intressant är också att relatera förekomst till relativa marknadsvärden och därmed så kunnigt och objektivt som möjligt vägleda marknadens aktörer vid köp, försäljning och auktionsförmedling. Här är det enkelt konstatera att prisbilden inte är rationell, att reella priser inte nödvändigtvis matchar vare sig sällsynthet eller andra kriterier av betydelse för ett idealiskt viktat pris. Ett teoretiskt väl underbyggt värde/pris skulle kunna resonemangsvis etableras men förutsätter säkra och väl underbyggda informationer. Dagens bild av marknadsprissättning låter oss ana betydande gap mellan verkliga raritetsförhållanden, efterfrågan och attityden till vad som bedöms vara ett attraktivt samlarobjekt, synen på kvalitet och andra prisdrivande parametrar. Ibland styr köparen över sina begär men ganska ofta faller man offer för eller söker ”trygghet” i den allmänna trenden, dvs följer efterfrågan, popularitet och andra irrationella skäl snarare än att gå sin egen samlarväg.

 

Proveniensstudier

 

I Sverige uppskattar vi ännu idag Stiernstedts, Oldenburgs, Levins, Bukowskis och andra av 1800-talets och senare namnkunnigas ansträngningar att delge sin bedömning av sällsynhet hos enskilda objekt. Ibland kan vi även gå tillbaka och finna sådana upplysningar och notiser i 1700-talets beskrivande och förtecknande verk av Brenner och Berch. Men det har inte bevarats annat än sporadisk dokumentation kring vilka exemplar som legat till grund för viss raritetsbestämning, vem som ägt dessa och hur de vandrat vidare till nya ägare. Ingen har systematiskt tillvaratagit och publicerat dessa gamla kartläggningar och notiser varför man i allra största utsträckning får försöka rekonstruera dessa ägarförlopp med hjälp av annoterade kataloger, korrespondens och intervjuer av minnesgoda personer.

 

Intresset idag för proveniensforskning och bestämning av sällsynthetsgrader har väl aldrig varit större. I Sverige finns en betydande skara engagerade samlare av gamla auktions- och lagerkataloger som lägger grunden till verifierbart vetande i dessa frågor. Det är en värdefull biprodukt och skänker ytterligare seriositet och legitimitet kring det rationella, faktabaserade samlandet.

 

Numismatiska objekt med provenienser kända gärna flera generationer tillbaka i tiden, uppskattas allt högre på dagens marknad och betraktas som en extra försäkring mot risken att drabbas av moderna sofistikerade förfalskningar. Traditionellt är det värdefullare guld- och silvermynt, exklusiva medaljer och klenoder som varit föremål för proveniensdokumentationen. Dagens raritetsforskare ivrar särskilt för kartläggning av sällsynta mynt i lägre valörer, speciellt koppar- och öresmynt. Dels är samlarkåren inom dessa gebit ganska stor och aktiv, dels har under senare decennier framkommit väldokumenterade samlingar, Pripps, Ekströms, Sjöbergs som främjat intresset för ägardokumentation. Den muntliga traditionen idag betyder också mycket för proveniensforskarna och dokumentationen för framtiden.

 

Raritetsverifiering och -statistik

 

För sakligt korrekta försök till raritetsbestämningar bör man som utgångspunkt reflektera över källmaterialet, dvs gångna tiders auktionskataloger, lagerlistor etc, med eller utan illustrationer, kvalitetsangivelser mm. I äldre tider och långt in under åtminstone 1800-talet florerade mer eller mindre goda kopior av rariteter som den samlande eliten accepterade, antingen som medveten kompensation för ett svåröverkomligt och dyrbart original eller i tron att exemplaret verkligen var ett original. Ömsom okunnighet eller finkänslighet hos samtida samlarvänner, katalogmakare etc bidrog förmodligen också till att inte alla kopior verkligen identifierades som sådana vid en försäljning, katalogisering och liknande. Det är alltså viktigt att förstå att äldre auktionskataloger och förteckningsverk innehåller beskrivna stora rariteter vilka kan ha sålts som men inte utan vidare kan antas vara och räknas som äkta. Under årens lopp har en del sådana tveksamma exemplar kunnat identifierats efter att ha kritiskt studerats och på faktisk grund bedömts vara, ibland mycket välgjorda, kopior/förfalskningar.

 

Då och då dyker det upp hittills i modern tid okända exemplar av rariteter. Det sannolika är att flertalet sådana exemplar är sådana som tidigare försvunnit spårlöst och kanske genom arv och på annat sätt blivit otillgängliga för forskning och handel. De representerar det mörkertal som kommer och går i katalogstatistiken. Sådana exemplar är svåra eller omöjliga att proveniensbestämma. Eftersom äldre kataloger sällan avbildar objekten, vare sig avritade eller fotograferade, därtill sällan innehåller viktuppgifter och om så trots allt är fallet inte av den noggrannhet vi är betjänta av idag, måste alla parter idag acceptera att någon exakt metod eller absolut svar på raritetsfrågor inte kan produceras, vare sig med hjälp av alla utgivna auktionskataloger eller på annan grund.

 

Etablerade rariteter, ofta av guld och silver, åtnjuter sedan länge respekt som handelsobjekt  bland mynthandlare och samlare. Dessa numismatikens 16-taggare tillhör kategorin extrema rariteter kända i ett eller ett fåtal exemplar i privat ägo. Vid gränsen 5 eller flera kända privatägda exemplar brukar särskilt årtalsmynten generaliseras och åsättas ”RR” eller, om vanligare, enbart ”R”. I de första värderingsböckerna utgivna under 1950- och 60-talen etablerades även ”S” som ett raritetsbegrepp, allt i relativa och subjektiva termer. I dag med ökade krav på precision och faktaförankring är dessa tänjbara raritetsbegrepp visserligen bra  som indikationer men många samlare vill gärna läsa in något mer, tydligare och precisare. Detta har accentuerats av variantsamlandet där typmyntet kan ha en viss raritetsbestämning medan varianten kan vara extremt sällsynt. För att ytterligare ”komplicera” verkligheten blir det allt vanligare att diskutera hur sällsynta typmynt, varianter etc är i viss kvalitet. Dessa sk kvalitetsrariteter har en starkt drivande effekt på dagens marknadsprisbildning. Det finns belysande exempel på sådan ”begreppsförvirring” i auktionsbeskrivningarna. R-begreppen baseras ofta på äldre uppfattningar men används flitigt i auktionsvärlden. Man överför eller lånar gärna raritetsbegreppen från tidigare beskrivningar utan att justera för nyupptäckta exemplar (eller, för den delen, tidigare privatägda exemplar som uppgått i museal ägo). 

 

Statistiken påverkas också av att så länge dessa föremål samlats och handlats har kompletterande inköp skett till, men också avyttringar från, offentliga museer av dubbletter, donerade exemplar, mm. Detta förr ofta förekommande men idag relativt ringa flöde av numismatiska objekt till och från museerna påverkar och gör statistiken över kvarvarande privatägda exemplar i viss mån osäker. I moderna tider förefaller en del museer och institutioner, exempelvis i Sverige, återhålla eller kraftigt senarelägga rapportering och information om gjorda nyförvärv. Detta bidrar till en snedvriden bild av förekomst och tillgänglighet på den privata marknaden och kan även påverka prisbilden. Ett väl känt och förhoppningsvis inte vanebildande exempel på detta i Sverige är de s.k. återköpen på auktion 1987 av utvalda mynt och medaljer, ur Gunnar Ekströms donerade samling. Förvärvens omfattning och syfte kom inte till allmän kännedom förrän efter 10 år då objekten permanent exponerades i samband med invigningen av Kungliga Myntkabinettets, Sveriges Ekonomiska Museums nya lokaler på Slottsbacken, Stockholm.

 

Sambandet mellan kända exemplar och vandringen mellan olika ägare är intressant information. Visst erbjuder den stora mängden auktions- och lagerkataloger en hel del verifierbara samband. Särskilt tacksamma källor är de äldre katalogerna som ganska ofta anger materialets härkomst. I modern tid har pietets- och sekretesskäl begränsat proveniensangivelser, även när storartade samlingar eller enstaka viktiga objekt säljs. Det är ofta endast under synnerliga omständigheter eller som medgivna undantag någon information av provenienskaraktär kan erhållas från auktionshusen. Å andra sidan underlättar ju dagens mycket generösa fotograferingspolicies närmare identifiering särskilt för mynt slagna före ringpräglingsperioden, vilket gagnar möjligheten att särskilja enskilda objekt och undvika felräkning.

 

Kvalitetsangivelser och viktuppgifter har ibland hävdats som grund för säker identifiering och proveniensbestämning. Beträffande kvalitetsangivelser torde dagens samlare veta eller förstå att sådana varierat över tiden (obeaktat om objektet i sig förslitits eller kommit till skada under mellantiden) och att bedömningar kan variera mellan olika sakkunniga även idag. Detta är särskilt fallet om man jämför standards för kvalitetsbedömning mellan Sverige, Norge, Danmark och Finland. Det finns ju även typiska irrationella bedömningssituationer där auktionshus direkt eller indirekt anmärker på, rätt eller fel ned- eller uppgraderar objekt som tidigare hanterats av konkurrent. Sådana fenomen bidrar givetvis till att försvåra och komplicera möjligheterna till en rättvisande statistik över förekomst och identifiering av enskilda exemplar. Viktangivelser med två eller tre decimaler är kompletterande information men kan inte förbehållslöst antas som ensam faktor för vare sig äkthetsindikering eller identifiering, särskilt inte när den mycket viktprecisa ringpräglingsepoken tar vid. Kalibrering av våg är naturligtvis viktigt, smutspartiklar och beläggningar kan lätt ge varierande utslag på sista decimalen från ett mättillfälle till ett annat.

 

Internationella traditioner

 

Information i gamla auktionskataloger och lagerlistor bär alltid intressant vittnesbörd om vilken kunskap och marknadskännedom som författare, utgivare och förrättare besitter eller representerar. På den europeiska kontinenten påbörjades efter 1850-talet en föredömlig kartläggning av befintliga rariteter, försäljningstillfällen, statistik mm. Numismatiska auktionshus såsom Ball, Cahn, Hamburger, Helbing, Hess, Riechmann, Rosenberg, Schulman m fl blev snart ledande namn i branschen. Åtminstone fram till andra världskrigets utbrott fanns omfattande raritetskartotek som firmorna underhöll. Bevarade interfolierade budböcker visar på äldre aktörers seriösa inställning och minutiösa omsorg att dokumentera numismatiska klenoders vandringar mellan samlarhänder. I sann serviceanda tillhandahöll man väsentliga informationer i katalogbeskrivningarna till gagn för den tidens storköpare, en tradition som förflackats idag.

 

I USA, med alla mått mätt världens idag största myntmarknad, uppstod den organiserade auktionshandeln under 1850-talet. Tidens första blygsamt utformade förteckningar utvecklades efter ett par decennier till fotoillustrerade kataloger, en del med kolorerade omslag. Nästan samtidigt utgavs katalogversioner på tjockare papper, med flera fotografiska planscher och exklusivt inbundna för priviligierade kunder. Under 1920-talet populariserades mynthobbyn enormt. Särskilt framträdande promotor var Max Mehl som utgav inköpsguider vilka under depressionens tidevarv genererade ett formligt skattletande bland växelmynt. Detta var under det tidevarv när kvalitetsobjekt på sin höjd betalades med dubbla priset av ett slitet exemplar medan rariteter redan var eftersökta dragplåster. PR-trumman basunerade gärna ut att Mehl annonserade för över en miljon dollar per år. Även om den siffran kanske var ordentligt överdriven så var Mehl störst och aggressivast, sysselsatte ett eget postkontor och fanns t.o.m. på vykort!

 

Mehls auktionsverksamhet hanterade de allra flesta amerikanska rariteter, även en del svenska. Katalogbeskrivningarna var färgstarka och inspirerande. Sakligheten kom i andra hand, kunskapen var givetvis inte heller på den högre nivå vi möter idag. En senare kollega, Q David Bowers, är idag efter snart 50 års mynthandlande en ledande branschaktör. Bowers numismatiska författarskap är legendariskt och har genom orädda satsningar bidragit till att introducera nya generationer till samlande och studier. Auktioner över Garretts, Eliasbergs och Norwebs samlingar är exempel på prestigefyllda landmärken i samlarkretsar. Under senare år har Bowers medverkan vid innovativ marknadsföring och försäljning av ett mycket stort skeppsfynd guldmynt och tackor bärgade utanför Kaliforniens kust skapat mycket positiv uppmärksamhet för numismatik i media. En snarlik jämförelse kan göras med den norska guldreserven nordiska guldmynt som avyttrades med framgång av norska aktörer för 10-15 år sedan. Digniteten av den affären var dock ”bara” en tiondel om ens det av värdet på den amerikanska guldskatten.

 

I England i synnerhet men även i den övriga anglosaxiska världen inklusive USA har man länge vinnlagt sig om att dokumentera provenienser, inte endast på stora rariteter utan även enklare objekt. Stora tunga vackra auktionskataloger är synbara bevis, inte endast på volymen omsatta objekt utan även med vilket engagemang arrangörerna och katalogskrivarna söker överträffa konkurrenters föregående katalog. I den amerikanska mynthandlarföreningen belönar man genom årliga omröstningar ”bästa katalog” och andra kategorier. Här tillämpar man verkligen devisen ”kunden är kung” och har väl i viss mån inspirerat sina europeiska kollegor att försöka sig på liknande ”stordåd”. Visst kostar dessa kataloger, både att producera och att prenumerera, men såväl handlare som kunder har glädje av slutprodukten.

 

En fin katalog – en god ambassadör

 

En god beskrivning och fina illustrationer informerar och säljer. Intresset ökar, efterfrågan ökar och priserna stiger – det kan närmast liknas vid en kommersiell självuppfyllande profetia. Effekterna representerar ju inte något självändamål, har väl sina avigsidor och, som vi erfarit, förändrar sig i takt med konjunkturer och andra världsfenomen. Värre vore dock om effekterna vore rakt de motsatta, en marknad som imploderar, intresset och kunderna som tynar bort – ett fenomen ingen är betjänt av.

 

En fin auktions- eller lagerkatalog är en säljares ”testamente” på sin samlargärning eller handlarmässiga kunskapsförmåga och blir en samlingsbar, trevlig prydnad och småningom kanske också riktigt värdefull i referensbibliotek och bokhylla. Det är ofta en njutning och källa till återkommande glädje att studera en välproducerad katalog – numismatikens kanske viktigaste och mest spridda redskap för dess popularisering. Mycket kunskap och nya rön låter sig publiceras i dessa kataloger och blir därmed ett viktigt komplement till standardreferensverk vilka påfallande ofta är ålderstigna och delvis passé. Modernare forskning och nya rön publiceras ofta i artikelform i både etablerade skriftserier och facktidningar men bidrag når också andra, mindre lättillgängliga publicerade källor. En fin katalog är en god numismatisk ambassadör – det är inga bortkastade reklampengar!

 

För väl informerade katalogskrivare men även för de aktiva samlarna och forskarna är kvalificerade auktionskataloger idag en tacksam källa till syntes mellan gamla och nya rön. Katalogerna kan också vara ett mindre prestigefylld men likväl lämpligt forum att publicera och kommentera hypoteser och rön som kanske inte alltid går att belägga med akademisk pregnans men trots allt har ett värde i att ”luftas”. Katalogerna har ju också fördelen att snabbare än de vanliga publiceringsorganen nå ut med nya rön.

 

Katalogerna som forum för beskrivningar har under modern tid betytt mycket för raritetsforskningen och i ännu högre grad på studie och samlande av kvalitetsrariteter – ett idag synnerligen populärt samlarområde. Detta är flagrant i USA där man under senaste 15-20 åren utvecklat såväl olika kvalitetsstandards som tekniker att paketera mynten i hermetiskt tillslutna transparenta plastkassetter. Detta utförs mot avgifter av oberoende serviceföretag och representerar en god affär. Varje individuellt objekt registreras och bearbetas statistiskt. Detta främjar den kommersiella utvecklingen av handeln men har knappast påverkat de genuina grunderna för samlande i sig. Tack vare dessa graderings- och förvaringsåtgärder har såväl mynthandel över disk som auktioner förenklats och förtroendet utvecklats. Det har blivit särskilt populärt att sträva efter att samla exempelvis något av de tio bästa exemplaren av varje enskild myntvalör, årtal och variant. Trots att vi i Norden saknar dessa klassificeringsverktyg är intresset för kvalitetsrariteter i kraftigt stigande och därmed behovet att försöka beskriva dessa fina graderingar och inbördes förhållanden.

 

Katalogbeskrivningar i Norden

 

Det är ytterst sällan ett nordiskt auktionsföretag hävdar att ett specifikt objekt är det bäst kända – det är upp till den välinformerade samlaren att göra sina egna informations- och erfarenhetsbaserade bedömningar och i konkurrens fatta bud- och köpbeslut. Kunskapen om befintliga för samlare överkomliga exemplar är också ganska förflackad. Enbart de historiskt etablerade rariteterna bland guld- och silverpjäserna åtnjuter fortfarande respekten av en hygglig ägar- och försäljningsdokumentation. Kvaliteten på denna information är i hög grad relaterad till mynthandlarens och auktionsföretagets intresse för saken.

 

Tyvärr verkar alltfler aktörer ta aktivt avstånd från beskrivningar och information av detta slag, dels för det merarbete och –kostnader det onekligen medför, dels för det ansvar man väntas bära för att informationen är tillförlitlig. Det är ju också ett faktum att raritetsinformation inte kan framställas lättvindigt och kräver såväl grundlig källkritisk genomgång och dokumentation av källmaterial som en viss tolerans för avvikelser vilka kan ha ett antal förklaringsorsaker. Om å andra sidan nyttjarna av denna information kunde godta ett resonemang kring toleransorsaker skulle mycket vinnas. För det första skulle intresserade proveniens- och raritetsforskare kunna bygga vidare, ackumulera och i nätverk främja utbyte av information för att öka graden av precision om sakförhållanden. För det andra skulle informationsväxlingen bättre säkerställas mellan äldre och yngre generationer numismatiskt intresserade, särskilt i mynthandelskretsen, så att värdefull information om förhållanden i gången tid tillvaratas och dokumenteras på ett konstruktivt sätt. Tyngdpunkten läggs på kopplingen mellan enskilda objekt och personifierade proveniensuppgifter. Det blir naturligtvis en strikt återhållsam hantering av nutida konfidentiella uppgifter i förhållande till ägarskiften, transaktioner mm för exempelvis mer än 50 år sedan och som den muntliga traditionen ännu i bästa fall medger klarläggande av.    

Detta exemplifierar återigen ett intressant gap mellan roller och behov;  

-         auktionsföretagens uppdrag och förmåga att skapa stimulerande betingelser för och optimera ett försäljningsresultat för inlämnaren under samtidig faktabaserad beskrivning av föremålet,

-         konsumentens (budgivarens/köparens) egen kunskap, bedömningsförmåga, samt

-         behov av ytterligare information angående sakbestämning, kvalitetsbedömning, raritetsbedömning och andra eventuellt subjektiva informationer.

 

Den danska traditionen

 

Raritetsfilosofin i Danmark har sin grund i den något avundsvärda traditionen att raritetsbestämma äldre danska och norska mynt genom hänvisning till de sällsynthetsinformationer som de gamla storsamlarna Schou, Hede och Hauberg nedtecknat och som alltsedan 1920-talet utgjort rättesnöre för flera generationers samlare, auktionsförrättare, etc. Dessa informationer grundade sig dock på en blandning av uppgifter om exemplar i museer och privata samlingar samt vidare att endast ett mycket begränsat antal museala respektive privata samlingar inom och utom Danmark genomgåtts (notabelt, ingen refereras konsekvent i Sverige!). För några fåtal etablerade rariteter, kända i ett fåtal exemplar, stämmer informationerna ganska väl fortfarande medan mörkertalen är större för de något vanligare objekten. Dessutom, rent statistiskt, är ju antalet museiexemplar ointressanta för den private samlaren eftersom prisbilden till en del grundas på antalet tillgängliga exemplar på marknaden.

 

Raritetsdebatten

 

I Danmark driver sedan 1990-talet Morten Mortensen, numismatisk förläggare och privatforskare, en debatt kring auktionsföretagens ansvar och roll i raritetsbedömningar och påverkan på prisbilden. Genom artiklar, web-sidor (för webadress, se fotnot 1) och flygblad har intresserade kunnat följa den stundtals strida strömmen av inlägg, exemplifierade i Numismatiskt FORUM 4/2001 (för webadress, se fotnot 2). En dansk dagstidning har till och med utnämnt Mortensen till ”auktionshusens vakthund” - ett välment epitet. Sammanfattningsvis hävdar Mortensen att slarvig eller ”obefintlig” raritetsforskning missleder konsumenterna och kan snedvrida prisbilden – pedagogiska belysande exempel saknas inte! Det vore till gagn, menar han, att man i auktionskatalogerna antingen låter en kvalificerad ”raritetsforskare” (någon med motsvarande kunskaper och tillgång till referensbibliotek) uttala sig eller avstår raritetsutfästelser överhuvudtaget. Vi kan ana att ”sanningen” inte är så enkel…

 

Till just situationen i Danmark hör att Mortensen sedan över 20 år varit och fortfarande är av auktionsföretag och privatpersoner anlitad och uppskattad konsult just i frågor rörande provenienser och raritetsbedömningar. Kruxet uppstod när hans publicerade rön olovligen ”lånades” av andra auktionsföretag och "experter", plagierades och återanvändes utan ersättning eller referens till den sammanställda informationens upphovsman, dvs Mortensen. Hans motdrag blev att deklarera texterna med ”copyright” och beivra överträdelser med stämningar och skadestånd. Det hela blev än mer kontroversiellt av att ett fåtal provenienslistor, inte helt överraskande, kunde kompletteras och förbättras av Mortensen själv eller andra forskare. Andra aktörer återanvände listor och informationer som av okunnighet och slarv presenterades i förvanskat och missvisande skick. Grunden för en rejäl pajkastning var lagd.

 

Som utomstående betraktare kan man konstatera att Mortensens envig riktar sig till många välkända nordiska auktionsföretag och att han tar köparnas parti. Mortensen exemplifierar att sällsynthetsangivelser inte stämmer med verkligheten och hävdar att samlarna och blivande köpare blir missledda av kataloguppgifterna. De stora inkomster auktionshusen uppbär av säljare och köpare i form av provisioner bör motsvaras av bättre utforskade beskrivningar, raritetsinformationer och proveniensbestämningar, menar Mortensen. Auktionsföretagen yttrar sig sällan eller aldrig om påvisade brister. Av glömska, kan vi anta, upprepar några tyvärr misstagen trots att de blivit meddelade klarläggande information. Åter andra aktörer har blivit återhållsamma med raritetsinformationer eller avsiktligt reducerat precisionen för att åtminstone inte kunna anklagas för att beskriva objekt som mer sällsynta än de kan påvisas vara. Som en ”Numismatikens Vite Riddare, den ädle rättfärdighetens och sanningens utmanare och förkämpe”, står nu Mortensen ensam på barrikaden men hämtar styrka från den anonyma samlarkårens instämmande i sakfrågan.

 

Mål, attityder och resultat

 

Man kan inte bortse från att debattens provokativa tonläge och numera monolog inte längre gynnar Mortensens ursprungliga välmenande intentioner. I själva verket torde det vara så att ingen aktör i sig, objektivt, skulle kunna förneka de sakliga förhållanden som Mortensen illustrerat. En seriös aktör ska kunna erkänna sina misstag eller uppskatta bättre sakinformation än han förmått själv prestera. Men det handlar också om hur budskapen framförs. Numera kan även Mortensen medge att hans intentioner fallit på ett alltför överambitiöst provokativt grepp så att målgruppen i gemen uppfattat budskapet som mer angrepp på person, rörelse och bransch. Detta ska ses mot bakgrund av att Mortensen under 10 år, 1991-2000, hade en ”vänligare” och icke-provokativ undervisande framtoning. Denna ansats medförde inga uppenbara förbättringar bland auktionshusens sällsynthets- och antalsinformationer, varför Mortensen under 2001 valde att bli mer provokativ med förhoppning att på så sätt få auktionshusen att ”lägga märke till” kritiken.

 

Sakfrågorna Mortensen önskat få reaktioner och förändrat beteende kring bemöts av flertalet auktionsföretag med en närmast talande tystnad. I ett och annat förord tar auktionsförrättare indirekt upp problematiken genom att exempelvis diskutera den marginella prispåverkan existensen av 8 eller 11 exemplar kan ha på den privata marknaden. Lika relevant är påpekandet att populära typmynt, om än kanske betydligt vanligare och oaktat skicket, ibland betingar belopp, fullt jämförbara med stora rariteter, trots att det är popularitetsfaktorn som driver prisbilden. Observationerna är intressanta och pragmatiska men kringgår Mortensens invändningar hur man samlar material för raritetsinformation och vilken riktighet beskrivningen har. Mortensen kritiserar nämligen inte auktionshusen för den rimliga felmarginalen att exempelvis påstå 8 exemplar när det korrektare antalet skulle ha varit 11, utan kritiserar däremot auktionshusen för att felaktigt påstå 8 exemplar medan det korrektare skulle varit minst 16 exemplar. Mortensen kritiserar alltså enbart grova antalsfelaktigheter av typ kaliber ”gånger 2” vilket i förekommande fall, enligt honom, i gengäld visar att auktionshuset (A) överhuvudtaget inte gjort någon undersökning eller (B) helt enkelt inte är kvalificerade att uttala sig om sällsynthetsantal. Dessutom kritiseras auktionshusen exempelvis när de felaktigt påstår att ett mynt är unikt när myntet i verkligheten inte är unikt (alltså, igen, minst en fördubbling av antal kända exemplar).

 

Det är beklagligt och anmärkningsvärt att inte de nordiska ländernas respektive branschföreningar för mynthandlare och auktionsföretag redan tidigt i debatten mer öppet noterade det principiella sakinnehållet i budskapen och genom egna initiativ - i denna sak - visade vilja att främja och vidareutveckla goda handelsseder och stärka förtroendet hos konsumenter och marknad. Tänk vilken positiv genklang sådana åtgärder och informationer skulle möta – bland såväl gamla som potentiella samlare och marknadsaktörer. I ett konsumentperspektiv finns det också skäl som skulle tala för att de nordiska ländernas numismatiska riksföreningar borde bidra till en utvecklad policy kring raritetsbestämningar och hithörande informativa deklarationer.

 

Behovet av sällsynthetsbestämning varierar. Mortensen har utgått ifrån att angivna raritetsuppgifter ska bygga på genomgång av i bästa fall ”allt” källmaterial, dvs i överförd bemärkelse i storleksordningen 4000 tryckta auktions- och lagerkataloger och dylika omfattande danska och norska numismatiska objekt. Kan det finnas en motsvarande mängd kataloger för svenska numismatiska objekt? Man kan lätt bli förblindad av denna enorma mängd kataloger och inse vilken nästan omöjlig sakuppgift Mortensen talar för. Men, begränsar man sakfrågan till raritetsinformation som berör naturligt sällsynta och särskiljbara exemplar faller en majoritet av de efter 1970 utgivna föreningsauktionskatalogerna bort, dels för att de förtecknar enklare material, dels för att sådana listor ytterst sällan (men ingen regel utan undantag) innehåller signifikanta rariteter.

 

Mortensen hävdar att den som inte gjort denna ”hemläxa” (dvs genomgått 4000 tryckta kataloger) heller inte utan kunskapsgrund eller inhämtande av sådan kompetens ska hävda eller försöka sig på en raritetsbestämning, i akt och mening att åtminstone inte ge missledande information till potentiella budgivare, inklusive privatköpare, museer och institutioner. Resonemanget förefaller logiskt men även den mest kompetente behöver göra en del reservationer med sina bestämningar. Som ovan diskuterats är några sådana viktiga reservationer följande:

 

-         verifiering av kopior kontra äkta exemplar

-         verifiering av provenienser för museiexemplar kontra ”dubbletter” som återförts marknaden genom legitima försäljningar och byten eller stöld

-         verifiering och särskiljning av individuella exemplar med hjälp av bild, vikt, kvalitet och andra karaktäristika

-         mörkertal från (jord-)fynd och andra, för handeln otillgängliga, källor och förvar

 

I över 10 år som Mortensen har debatterat sällsynthetsforskning har han även berört ovannämnda aspekter men i huvudsak diskuterat det tryckta källmaterialets relevans och nyttjande. Objektivt och ödmjukt sett måste man ändå medge att skälen har betydelse för hur riktigt information är - vid en given tidpunkt - om sällsynthet och möjligheten att belägga provenienskedjor, dvs ägarlängder hos det enskilda objektet.Vi ska heller inte glömma bort att en auktionskatalog är ett marknadsförings- och försäljningsverktyg men också bör vara ett redskap för dokumentation och kunskaputveckling för samlare, museipersonal och allmänt intresserade. Enligt den försiktighetsprincip som tagit överhand bland dagens auktionsaktörer i Norden är ”enradsbeskrivningarna” – även av rariteter – en trist utveckling. Det bör vara värt en slant, för såväl auktionsföretaget och branschen att fånga nya generationer samlare genom att konsultera kunniga samlare som kan bidra med såväl sakkunskap som verifierbara bedömningar och intresseväckande notiser. En sådan interaktion inger respekt och föder utveckling och samförstånd.

 

Epilog och förslag

 

Man kan nog på goda grunder anta att raritetsfilosofi är lika gammalt som samlarintresset för och handeln med föremålen ifråga. Raritetsegenskapen hos mynt, medaljer, sedlar, polletter, spelpenningar och numismatisk litteratur har naturligtvis betydelse och vägs in i bedömningen av vilket marknadsvärde ett sådant föremål anses ha eller vad en köpare kan tänkas vilja betala. Provenienskunskapen är en annan viktig hörnpelare och även värdedrivande informationsfaktor. Det skulle vara av stort dokumentärt värde att auktionshusen, i samband med inlämning och avtal om försäljningsuppdraget, systematiskt tillfrågar klienten om bättre objekts kända ursprung. Sådan information kan vara både intressant och värdehöjande i auktionssammanhanget och gagna ett högre slutresultat åt säljaren. Man får respektera om klienten av diskretionsskäl föredrar att just vid auktionstillfället innehålla sådana proveniensupplysningar. På aktiv förfrågan kan klienten tänka sig godkänna att sådan information frisläpps till gagn just för proveniensforskningen efter viss tid, säg 30-50 år. Om mynthandeln och auktionshusen uppmuntras införa denna ”rutin” skulle ett främjande framsteg nås och muntliga traditioner och erfarenheter ännu bättre kunna tillvaratas. Här har de numismatiska branschorgansiationerna en främjande uppgift att stödja.

 

Uppfattningen om raritetsgraden och den kommersiella tillgängligheten, kvalitet, hantverk och skönhet, historisk signifikans samt efterfrågan och konkurrens har alla sin inverkan på bestämningen av ett transaktionspris eller bedömt värde. Också för museiansvariga är dessa informationer väsentliga då man som regel har även till uppgift att komplettera de samlingar som förvaltas. Att sedan förvärvsbehoven och önskemålen alltför sällan kan matchas av ordinarie verksamhetsmedel utan idag är mycket beroende av ändamålsenliga stiftelsers generositet är dock ett annat dilemma.

 

Det vore intressant om den danska raritetsdebatten kunde föra till en god sak, förändra situationen, resultera i arbetsro och stimulera till kunskapsutveckling mellan branschens företrädare och konsumenterna. Det gäller att finna och om nödvändigt återupprätta betingelserna för en fungerande symbios där båda sidor givetvis är beroende av varandra och har alla skäl i världen att främja det gemensamma intresset för fortsatt numismatisk utveckling och värna om sunda kommersiella former.

 

Med stöd av diverse funderingar ventilerade i denna artikel ser jag det som en rimlig möjlighet att söka konsensus bland mynthandlare och auktionsföretag att med en lämplig informativ notis meddela karaktären av osäkerheten i raritetsbedömningar. Ett sådant utvecklingssteg skulle vara en öppen och ärlig deklaration till potentiella köpare att tolka givna raritetsinformationer med lämpliga reservationer. En stor majoritet, kanske närmare 99 % av katalogläsarna, är okunniga eller aningslösa om osäkerheten i raritetsbedömningarna och har en benägenhet att förlita sig blint på tryckta informationer. En del auktionshus ”friskriver” sig i allmänna klausuler från felbedömningar och reducerar möjligheterna till sådana grundade reklamationer. Bland Mortensens många exempel är det tyvärr återkommande hur auktionshusen upplyser om antal kända exemplar som Mortensen kunnat påvisa är kända i minst dubbelt så många exemplar. Anbudsbeslut kan inte ovillkorat bygga på den givna raritetsinformationen eftersom den till sin natur i stort sett aldrig kan bevisas vara absolut korrekt.

 

Eftersom problematiken är densamma överallt skulle föreslagna utvecklingssteg med acceptans av en informativ notis gagna den numismatiska beskrivningsnormen även i andra länder. Det skulle också uppmuntra aktiva samlare att bidra till kunskapsutbyte om raritetsinformation och förbättring av dessa kunskaper. Auktionshusen skulle gagnas av denna kunskapsutveckling och våga tillföra mer signerad raritetsinformation i katalogerna – givet notisen, som i praktiken tydliggör att varje lämnad raritetsinformation inte kan eller ska uppfattas och brukas som absolut utan vägledande. De auktionsföretag och mynthandlare som är anslutna till nationella men även internationella branschföreningar (AINP) skulle kunna välja att rekommendera sina medlemsföretag att inkludera denna informativa notis bland auktionsvillkoren som service och upplysning gentemot kundkretsen. Mot denna bakgrund finner jag tillfället väl valt att presentera som förslag följande formulering att användas som upplysning i auktionsvillkoren:

 

”I katalogen förekommer försök att informera potentiella budgivare om särskilt sällsynta objekts förekomst på marknaden, antal kända privatägda exemplar, försäljningar eller motsvarande. Information om antal bevarade eller försålda exemplar i privat ägo är ingen absolut vetenskap. Sådan vägledande information bygger på, men gör inte alls anspråk på någon fullständig, genomgång av historiska försäljningar dokumenterade i auktionskataloger och lagerlistor. Sådan inhämtad information kan kompletteras av kunskap om och observationer av ej publicerade exemplar i privat ägo. Raritetsinformation kan förändras över tiden då hittills okända exemplar framkommer i privat ägo eller då museer och institutioner förvärvar exemplar och därmed reducerar på marknaden tillgängliga samlingsbara exemplar. Katalogförfattarna och auktionsföretaget reserverar sig härmed för att sådana förändringar av antal exemplar i privat ägo kan ha skett som inte är kända av oss vid tillfället för katalogens produktion. All raritetsinformation ska betraktas som vägledning och komplement till annan information från andra kunskapskällor för presumtiva anbudsgivares självständiga tolkning, slutsatser och beslut.”

 

Det är en from förhoppning att denna diskussion och utvecklade förslag på hur raritetsinformation kan ges och ska förstås också uppmuntrar till ökad, bättre och mer kvalificerad i bemärkelsen grundligare källmaterialbetonad raritetsforskning. Då kan man arbeta bort tryckning av grovt felaktiga, vilseledande raritets- och antalsuttalanden och därmed vitalisera branschens auktions- och försäljningskataloger till nöje och kunskapsutveckling bland numismatikens utövare – det är vi skyldiga oss själva och lika mycket vår hobbys arvtagare, framtidens gynnare och intressenter.

  

Fotnot 1: (http://grelbersforlag.dk/info/abonnementMaanedensKommentar.htm)

Fotnot 2: (http://numisbooks.dk/info/lyvomraritetsgrader.htm)  

 

(SNT - Svensk Numismatisk Tidsskrift nr. 5+ 6, Stockholm september+oktober 2003, pp. 120-122+144-146)

Litteratur

·         Specialtema. Diverse artikler om mønt-auktionshuses sjældenheds-'undersøgelser' / -'udtalelser'. (1. hæfte). Særtryk af Numismatiskt Forum nr. 4, Åtvidaberg 2001. 34+[8] pp. Grønt omslag. - anm / foto / foto

Tilbage til MEM forsiden