(home)
–o–
1999 av: Per-Göran Carlsson
–:–
|
30 |
år – en generation – en era full av personliga minnen och nostalgi. "Varför inte?", reflekterade jag, när förfrågan kom om ett bidrag inför planeringen av jubileumsskrift för Numismatiska Klubben i Uppsala.
Föreningsliv,
möten samlare emellan, auktioner, mynthandel, mässor, böcker och tidskrifter
är betydelsefulla aktiviteter och händelser i en aktiv samlares liv. Eftersom
jag som få haft förmånen att under hela denna period aktivt och medvetet
uppleva mångt och mycket av detta “på plats” kändes mitt val av ämne
naturligt och angeläget. Det är således en rapsodi och ett smörgåsbord av
ögonblicksbilder som samlats under denna rubrik och gör inte anspråk på någon
detaljerad kronologi men väl en förhoppning att karaktärisera viktiga inslag
och händelser under dessa 30 år - den mest dynamiska perioden i den svenska
myntmarknadens historia. En reflekterande betraktelse som denna kan kanske också
bidra till att bättre förstå vad som orsakat myntmarknadens tillstånd fram
till idag och hur det kan tänkas påverka det numismatiska samlandet efter
milleniumskiftet.
Mitt
eget aktiva intresse för numismatiken härrör från tidigt 60-tal då jag inte
kunde undgå att inspireras av vad pappa Rune som samlare, skribent och föreningsmänniska
engagerade sig i på fritiden. 1958 initierade han Norrköpings Numismatiska Förening
(sedermera Samlarklubben Carolinen, ingående i Samlarförbundet Nordstjärnan).
Han var dess ordförande under 1960-talet och utnämndes senare till hedersordförande.
Detta var en mycket expansiv period präglad av mynt- och antiksamlandets framväxt
att likna vid en smärre folkrörelse. Av detta följde kontakter med samlare
och handlare, inte bara i Norrköping och Östergötland, utan även från andra
delar av landet samt utomlands. Den tidens auktionskataloger och lagerlistor etc
gav spännande och inspirerande utblickar och horisonten vidgades.
1969
var Harry Glück med M.C. Hirsch mynthandel på Malmskillnadsgatan i Stockholm
den ledande i Sverige och branschens oomstridde “gudfader”. Efter T.G.
Appelgrens frånfälle 1950 hade den driftige Glück snabbt intagit denna tätposition
och utgav snart lagerlistor. Från begynnelsen tämligen blygsamma men senare
kvartalsvis alltmer rikhaltiga sådana på karaktäristiskt blåtonat, senare
vitt papper, Listorna blev snabbt ett begrepp och betraktades som
“prisledande”. Redan från den tiden emanerar begreppet “Glück-nolla”.
Det avsåg ett numismatiskt objekt som enligt Harry var ocirkulerat men som vid
närmare betraktelse inte alltid var fullt så orört. Detta fenomen gjorde sig
särskilt gällande på landsorten där bristen på jämförelsematerial gjorde
“Glück-nollorna” livligt debatterade.
En
annan kontroversiell term blev det sedan länge visserligen etablerade begreppet
“stämpelglans”, som avsåg vacker lyster som mynt och medaljer får vid präglingstillfället
och som kan vara bevarat under fördunklande patina.
“Stämpelglans” blev kort uttryckt synonymt med den tidens
samlarideal vilket innebar ljusa eller vita mynt utan patina. Många mynt och
medaljer, särskilt i silver och guld men ibland också av koppar och brons, tvättades,
gnuggades eller “dippades” i ammoniaklösningar och andra rengöringsvätskor
just för att framkalla det då åtrådda idealutseendet. Jag glömmer
personligen aldrig när jag vid mitt första besök redan 1967 hos Hirsch/Glück
småningom nödgades uppsöka lokalens enda toalett och i dörröppningen fick
se vad man skulle kunna säga utgjorde mer ett laboratorium än en bekvämlighetsinrättning.
Med
ökad kunskap om de långsiktiga effekterna av dessa rengöringar, inte minst
det faktum att en mikroskopisk del av ytskiktet och därmed en del av det
ursprungliga myntet försvinner, kan vi numera konstatera de ibland förfärliga
resultaten av denna “misshandel” och blott ana oss till vilka skönhetsmässiga
och kommersiella värden som gått till spillo. Pendeln har i stor utsträckning
slagit tillbaka och idag eftersöks objekt i “originalskick” med patina, och
sådana betalas efter förtjänst. En avart har dock tyvärr börjat göra sig gällande,
nämligen restaurering av “skönhetsvärden”, exempelvis ompatinering till
eftertraktad “blåtoning”. Med erfaren blick kan man se sådana
manipulationer men för okunniga kan det svårt. I Stockholm ledde dock Harry
utvecklingen av “kvalitetsstandarden” och med ökat samlarintresse sköt
priserna i höjden.
Under
1950- och 60-talen dominerades den svenska mynthandeln, vid sidan om Glück, av
bl.a. Hessselblad och bröderna Ahlström i Stockholm, Ehnbom i Malmö, Kinnmark
och Högberg i Göteborg samt Pedersen i Borås. Det avspeglade sig nogsamt i de
nästan årligen utgivna värderingsböckerna som Glück, tillsammans med
konservatorn och senare mynthandlaren C.G Hesselblad, utgav från 1953 (efterträdares
sista utgåva 1980). Numismatiska Bokförlaget leddes av Glück och utgav
upplagor av TV-kändisen, “tiotusenkronors-vinnaren” Bertel Tingströms
populära Svensk Numismatisk Uppslagsbok som med sina högkvalitativa bilder av
svenska typmynt från Gustav Vasa och framåt blev ett oumbärligt komplement
till “Glück-boken”. Förlaget utgav senare flera viktiga titlar som också
effektfullt påverkade samlarintresset, bl.a L.O. Lagerqvists förteckning med värderingspriser
över svenska medeltidsmynt 1970.
Då
Svenska Numismatiska Föreningen fått tillstånd påbörjades 1963 auktionsförsäljningar
ur den 1928 till föreningen donerade fantastiska Sven Svensson-samlingen. Företrädesvis
svenska men också utländska mynt, medaljer, sedlar och polletter har försålts
på ett antal föreningsauktioner. De mest betydelsefulla försäljningarna man
brukar referera till är emellertid auktionerna som föreningen uppdrog till
Harry Glücks företag M.C. Hirsch att genomföra 1966 och 1970 och för vilka särskilda
illustrerade kataloger utarbetades.
Svensson-auktionerna
rönte betydande uppmärksamhet i pressen, inte minst orsakat av de rekordpriser
som betalades. Det i sin tur hade flera orsaker. Under 1960-talet utvecklades en
ny generation samlare - de som så att säga hade ärftlig belastning i form av
samlingar som de ville bygga vidare på, samt nyfikna nykomlingar som
inspirerats av skriverierna om prisstegringar och fynd av rara årtal och
varianter som fortfarande kunde göras bland växelmynten.
En
av de riktigt stora köparna på Svensson-auktionerna var Claes-Olof ,
“Olle”, Algård. Han hade i unga år övertagit sin morfars samling som
sammanbragts under seklets första decennier. Den samlingen var bred men kunde
nu “toppas” med många klassiska och ytterst sällsynta mynt. I rikstäckande
tidningar annonserade Olle att “Mynt köpes för 0,5 – 1 miljon”. Det var
stora pengar, men Olle var solid affärsman och kontaktnätet vidgades kvickt.
Han samverkade länge med mynthandlare Yngve Almer i Örebro exemplifierat av
offertlista 10, 1972 som upptar en gedigen samling svenska kopparmynt lämnad i
kommission. Olles köpkraft och konkurrensen om goda objekt pressade priserna
uppåt. Olle var mycket “svårslagen” och betalade gärna rekordpriser. Då
steg ju också värdet på den övriga samlingen, resonerade han.
På
1970 års Svensson-auktion sattes nytt svenskt prisrekord alla kategorier när
Olle betalade 70000 kronor för Gustav II Adolfs 16 mark i guld 1615. Värderingen
var 23000 kronor! Några utrop senare ropade han också in 20-marken i silver
1617 - trots lödspår från fästanordning – för “endast” 50000 kronor.
Båda mynten var visserligen näst intill de enda i privat ägo men kvalitetsmässigt
i endast mellankvalitet. Även om Olle var känd för att betala
“fantasipriser” för kvalitetsmynt (exemplifierat av “osannolika” 13000
kronor för Svensson-auktionens 2 kronor 1878 med OCH) innan dagens mycket stora
prisskillander mellan kvaliteter hade utvecklats, kunde han lika väl uppskatta
riktigt rara mynt – oavsett skick. Sedan kan man filosofera över hur det kan
komma sig att nästan 20 år senare, 1989, samma mynt auktioneras i Zürich,
Schweiz för drygt 200000 respektive knappt 35000 kronor. En sak visste man i
varje fall - när Olles mynt senare vandrade vidare skedde det med få undantag
till betydligt högre priser.
När
1970-talet inleddes hade myntsamlandet slagit “rot” på allvar över hela
landet. Många föreningar etablerades och tidens betydelsfullaste nyskapelse började
publiceras – den så kallade Tonkin-boken. Utgivaren var en engelsman med
entreprenörsanda, Archie Tonkin, som först från Södertälje och senare Linköping
överraskade marknaden med många nya grepp inom mynt- och frimärkshandeln och
inte minst inom tallriks- och porslinsgebitet. Mycket snabbt blev hans värderingsbok
över svenska mynt en populär guide som i årliga utgåvor reviderats och
publicerats sedan dess. Den prisbilliga katalogen etablerades som
vardagssamlarnas “myntbibel”. Etablerade samlare och inte minst
mynthandlarkollegorna hade dock under många år synpunkter på värderingspriserna
och en del slentrianmässiga fel som tog lång tid att åtgärda. Med åren har
väl boken blivit bättre som riktguide och utvidgats, från Bernadotte-perioden
tillbaka till 1521. In på 1980-talet övertog Tonkin-boken Glück-bokens roll
och 1995 utkom en jubileumsupplaga även innehållande en enklare uppställning
över medeltidens typmynt. Dessutom har olika årgångar innehållit särskilda
orienterande avsnitt med indikativa värderingar över polletter, sedlar och
numismatisk litteratur.
Katalogutgivning
var en mycket lönsam verksamhet, inte minst som “förlängd” annonsering
och skaran utgivare utökades med bl.a. mynthandlarna Örtendahl och Svea. I
mitten på 1970-talet följde även den sedan dess ledande svenske
mynthandlaren, Bjarne Ahlström, efter och utgav praktverket “Sveriges
Mynt”, den hittills vackraste och mest refererade värderingsboken för
perioden 1521 - 1977. Tyvärr har den av arbetsmässiga - och kostnadsskäl inte
ersatts med någon reviderad upplaga. En mycket stor del av upplagans 3000
exemplar har genom flitig användning blivit utsliten trots tryck på fint paper
och väl klotbunden. Därför och i takt med det stigande intresset för
antikvarisk numismatisk litteratur kan ett välbevarat exemplar av
“SM-boken” betinga 750 – 1500 kronor, trots att värderingspriserna och
den egentliga nyttan med boken är överspelade. “SM-bokens” period
kompletterade den 1970 utgivna första strukturerade katalogen över svenska
medeltidsmynt, författad av Lars O. Lagerquist, och med värderingpriser satta
av Harry Glück.
I
slutet av 1980-talet återkom Hirsch mynthandel, i ny regi, med en ambitiös
plan över tilltänkta värderingsböcker. Det resulterade i en gedigen första
volym över Bernadotte-perioden, mer detaljerad än vare sig SM- eller Tonkin-böckerna
för motsvarande period. Denna brukar refereras till som “SMF-boken”.
Handböckerna
i all ära men den sammanhållande länken mellan samlarna var tillkomsten av månatliga
tidningar för intresserade av mynt, medaljer, sedlar etc. Två tidningar av
lite mer professionellt snitt lanserades ungefär samtidigt 1972, Skandinavisk
Numismatik och Myntkontakt. Båda utgåvorna blev snabbt populära. Den förstnämnda
utvecklades närmast till en populär månadstidskrift och hade som mest 17000
prenumeranter. Skandinavisk Filateli övertog 1989 rättigheterna och drev en
numera avvecklad numismatisk bilaga under fem år. Ulf Ottosson med firma Antikören,
Göteborg tog över stafettpinnen. Det var en ambitiös satsning med färgtryck
och snitt á la månadsmagasin. Organets initiala popularitet drabbades dock när
redaktörens väl personliga kommentarer började omfatta såväl enskilda
artikelförfattare, läsekretsen som annonsörer och kollegor. Efter drygt tre
år blev det en omöjlig ekonomisk ekvation och tidningen gick i träda. De
publicerade numren kvarstår dock som ett lysande exempel på hur tilltalande
och välgjort en välillustrerad mynttidning kan redigeras och produceras. Under
sansade former skulle säkert tidningens återkomst välkomnas.
Myntkontakt
övertogs efter ett antal år av Svenska Numismatiska Föreningen och har sedan
dess fortsatt i samma format som föreningens månatliga husorgan. 1996
introducerades Numismatiskt Forum som ett friskt och välkommet alternativ.
Utgivningen motsvarar 4-5 utgåvor per år. Tidningarnas innehåll speglar på
ett intressant sätt händelserna under dessa år och ger exempelvis en god
inblick i hur intensivt variantsamlandet tidvis var. Auktionsreferaten och kåserande
utläggningar bidrar till tidningarnas nyttovärde och självklara plats i ett
modernt referensbibliotek.
Svensson-auktionerna
hade en katalyserande effekt på hela marknaden. Efter Harry Glücks bortgång
1971 fylldes tomrummet snabbt av Bjarne Ahlström som passade på att etablera
regelbundna auktioner som sedan dess avhållits vår och höst. Inför
milleniumskiftet arrangeras den 60:e. En komplett svit auktionskataloger utgör
en hörnsten i ett nyttobibliotek. De illustrerade katalogerna dokumentaterar
utbudet under dessa år och är en källa för jämförelser, identifikation och
lärdom.
En
som av flera skäl började intressera sig för mynt var Karl-Erik Schmitz,
internationell affärsman från Malmö. När Ahlström fick förtroendet att
auktionera Gunnar Ekströms fantastiska samling (donerad att säljas för främjande
av numismatisk forskning) gavs förusätttningarna för det hittills mest ambitiösa
svenska myntsamlarprojektet. En komplett Sverige-samling 1521 till dags datum
skulle skapas, dock med ett generellt undantag; plåtmynt. Man kan sympatisera
med de “tungt vägande skäl” som låg bakom begränsningen. Dessutom var
det utsiktslöst att förvärva det mest prestigefyllda och största av dem alla
– 10-dalern 1644. En samlarintresserad folkskollärare i Skåne, Ingvar
Nilsson, fick det enastående arvoderade uppdraget att förvärva föremålen för
Schmitz´ räkning.
En
intressant drivfaktor hos Schmitz kan ha varit det faktum att mynt på denna tid
var momsbelagda och att fiktiv moms kunde återvinnas vid export. Hade man
resurser och företag var många affärsmässigt intressanta saker möjligt att
genomföra inom ramen för den tidens regelverk. Kapitalet ställdes till förfogande
och under femton års tid byggdes samlingen upp till den mest kompletta som
skapats. När samlingen utbjöds till försäljning i Zürich hösten 1989 och våren
1990 samt resterna i Kristianstad hösten 1990 och våren 1991 framgick hur väl
man hade lyckats. Endast en handful typmynt och årtal saknades men inom den
begränsade tidsperiod som allt skedde var det fantastiskt gjort.
Schmitz
agerande hade ett avgörande inflytande på svenska mynts prisbildning, på gott
och ont. Visserligen skedde upphandlingen så diskret som möjligt men småningom
klarnade bilden för flera och säljarna “kryddade priset”. Eftersom Schmitz´
direktiv innebar att fylla “luckorna” med första bästa exemplar, oavsett
om det var vackert eller slitet, steg priserna ganska radikalt även på mynt i
lägre kvaliteter. För den breda samlarskaran utan insikt i dessa förhållanden
framstod tiderna som allmänt ljusa och man vågade betala även dyrt för
vanliga mynt i sämre kvaliteter. När sådana toppriser nåddes på auktionerna
blev de “rikslikare” och “dagskurs”.
Toppåren
1975-1977 var hela marknaden “febrig” och bra mynt en bristvara. Även
normalinkomsttagare försökte hänga med i svängarna, njuta av
prisstegringarna eller skörda vinster. Ett drivande skäl var den liberala
beskattningen på lösöre som tillät skattefria vinsthemtagningar efter fem år.
Kontrollsystemet var dock i det närmaste obefintligt vilket bidrog till en
mycket aktiv och lukrativ handel i amatörleden.
Media
uppmärksammade i aldrig skådad omfattning den spännande och dynamiska
myntmarknaden. Enklare analyser avlöste varandra varvid ofta framgick att mynt
i hög kvalitet steg proportionellt mer än mynt i lägre. Till slut var det
endast ett “lockrop” som hördes över nejden - “noll”. Alla ville ha
ocirkulerade mynt, enligt den etablerade nomenklaturen kallad kvalitet
“noll”. I mitten på 70-talet var det inte ovanligt att personer med riktigt
stora sedelbuntar kom in till mynthandlarna och ville köpa “nollor”. På förfrågan
vilka slags mynt kunden önskade kom ofta svaret; “Spelar ingen roll bara det
är "nollor" så”.
Varken
förr eller senare har “nollor” vuxit på träd. En del mindre nogräknade
mynthandlare löste problematiken genom att resolut och liberalt uppgradera sitt
lager. I ett fall, 1975, bevittnade jag hur en kund ombads att återkomma efter
lunch. Av en tillfällighet fanns då “nyss inkommet” de eftersökta
“nollorna”, åtminstone att döma av uppgifterna på de handskrivna
lapparna! Åter andra mynthandlare hanterade kundernas behov genom att bilda
konsortier och låta en lämplig mix av mynt ingå. Jämfört med dagens mer
realistiska och sansade kvalitetsbedömning rådde “gradflation” under
1970-talet vilket kan konstateras när gamla konsortiesamlingar och hithörande
dokumentation successivt kommer ut på marknaden igen.
Vid
auktioner kunde ibland vissa malörer inträffa. Den hårt arbetande Ingvar
Nilsson skulle resa, besiktiga, förvärva och naturligtvis hålla sig ajour med
utbudet på den privata marknaden. Sena sådana kvällar kunde ibland bidra till
viss försovning auktionsdagen. Vid sådana tillfällen vädrade jag som samlare
morgonluft och såg en ökad chans att förvärva något åtråvärt utan i
varje fall den omöjlige Ingvar som konkurrent. Då kunde det inträffa att
framsynta samlarkollegor hjälpte Ingvar genom att ropa in de mynt man trodde
sig veta att Schmitz “behövde”. Av dessa skäl hände det att jag själv
blev överbjuden av kollegor som jag visste själva inte annars borde ha
anledning att så angeläget köpa in vissa objekt. Försökte man sedan förvärva
mynten efter auktionen var det omöjligt. Inte ens riktigt sockrade anbud kunde
rubba på detta. Långt senare, på Zürich-auktionerna, kunde man konstatera
var “missade” mynt hade tagit vägen. Säkert hade de kostat ännu mer efter
auktionerna.
Under
det “febriga” 1970-talet grundlade en del samlare betydande förmögenheter,
vilka flertalet intressant nog “plöjde ner” genom förvärvet av ännu mera
mynt. Algård var en av de kända framgångsrika. När Ekströms klenoder såldes
bjöd Algård över de flesta och flera riktiga dyrgripar hamnade i hans ägo. Mäktigast
av alla var “Sture-marken” 1512 som ropades in 1977 för rekordpriset 330000
kronor. Någon dag efter auktionen fanns i tidningen Aftonbladet en notis med en
glad Algård och myntet avbildade samt med den ungefärliga citerade kommentaren
“Mitt livs lyckligaste dag. Den skulle kostat minst det dubbla”. Det och
kanske mer fick sedan Schmitz betala när Algård i början av 1980-talet sålde
större delen av sin exklusiva samling för tolv miljoner och senare flyttade
till Kanada. År 1999 köpte en känd storsamlare i Stockholm resten av Algårds
sparade klenoder. Bland objekten kan framhållas det vackraste kända exemplaret
av Gustav Vasas daler präglad i Västerås 1540, det bästa kända exemplaret i
privat ägo av Sveriges första guldmynt, ungersk gyllen 1568 samt en rad
dukater i ypperlig kvalitet.
Även
om några andra samlingar och utvalda partier fann vägen till Schmitz samling köptes
det mesta styckvis, handplockat att fylla en bestämd lucka i samlingen. Tursamt
för marknaden och samlarna ingick inte de svenska besittningsmynten i målsättningen.
En som drog fördel av detta var Julius Hagander, Basel i Schweiz, som under de
“svåra” Schmitz-åren koncentrerade sig på att förvärva besittnings-guld
och dito talers, företrädesvis på Ahlströms auktioner med material från såväl
Gunnar Ekströms som Gustav Anderssons samlingar. På auktionerna i Zürich 1989
och 1990 var Hagander, via ombud, sedan en av de största köparna av
rikssvenska guldmynt och riksdaler. Som då nybliven pensionär full av
entusiasm att “förädla” sin samling och med stora resurser till forfogande
lyckades han väl med sitt trevliga uppsåt. Och till priser som säkert hade
blivit högre om direkt konkurrens med Schmitz hade uppstått. 1996 fann han
tiden mogen att presentera sin samling i en påkostad och vacker bok men jakten
på resterande luckor pågår fortfarande.
1970-talet
var “febrigt” så det förslog. Första sju åren präglades av en konstant
prisuppgång på det mesta - i nästan alla kvaliteter. Inflationen var hög och
alla sökte sig till realvärden som då var liktydigt med bland annat mynt.
Till och med Handelsbankens dåvarande chef, Tore Browald, väckte uppmärksamhet
när han förklarade att “I bank kan man inte längre spara”. Skattereglerna
gynnade “sparande” i lösöre, reavinsterna var successivt skattebefriade
och kontrollen närmast obefintlig. Detta gynnade handeln med lösöre och
fortgick så 1980-talet ut varefter reglerna ändrades och kontrollerna skärptes.
En
tillfällig svacka inträffade från hösten 1977 till 1979 då det makalösa
prisrallyt på guld och silver (bröderna Hunts silverspekulationer) tog vid och
kastade alla “sanningar” över ända. Samlarna av mynt från Oskar II,
Gustav V och Gustav VI Adolf skar guld med täljkniv. De svenska auktionerna
1980 var mycket starka. Sedan sviktade silvret liksom guldet, luften gick ur
marknaden, ändrade regler för pensionssparandet i USA slog bort den tidigare
avdragsgilla möjlighet att spara i mynt och det påverkade USA-handelns
myntimport från Europa och Sverige.
Branschen
återhämtade sig sakta och kom i full sving under åren 1987-våren 1990. En av
de betydande auktionerna från denna tid var Ahlströms 40:e, då Rolf Sjöbergs
fina svenska typsamling såldes. Särskilt medeltidsdelen var enastående,
"timingen" ur försäljningssynpunkt var perfekt och många höga
noteringar nåddes.
Mynthuset,
på Biblioteksgatan i Stockholm, expanderade under denna period och lyckades få
fram intressant material. Plåtmynt och äldre sedlar blev något av Mynthusets
särskilda specialitet. Man producerade också den första svenska katalogen med
ett numismatiskt utvik, nämligen av Svenssons berömda 8-dalers plåtmynt 1659.
Den såldes hösten 1990 och återkom på auktionsscenen fyra år senare,
klubbad till Tyskland för det i skrivande stund stående rekordet för ett
svenskt mynt sålt på auktion – 616.000 kronor.
1980-talets
sista år var en enastående spekulativ period, inte endast i mynt utan också
aktier, konst, antikviteter. “Strimlade” tavlor blev en vanlig spekulativ
sparform, där banker och finansieringsinstitut tävlade om utlåningen. Inte
heller myntmarknaden klarade sig från dessa avarter. Hirsch mynthandel i
Stockholm styrdes under dessa år av mindre nogräknade figurer som satte i
system att bilda övervärderade myntkonsortier som belånades fursligt i
bankerna. Privatpersoner som övertygats om denna gynnsamma form av spekulation
drabbades hårt och pengarna hamnade i fel fickor.
Myntauktionerna
var väl besökta och snyggt arrangerade men de stora köparna var alltså dessa
konsortier. Kollapsen kom i den allmänna villervallan hösten 1990. Våren 1991
auktionerade Auktionsverket i Stockholm en del fina mynt från konkursboet. Det
var ett fint köptillfälle för de som fortfarande var stadda i kassa. Senare
har några konsortier upplösts privat och FöreningsSparbankens numera inlösta
konsortier auktioneras av Nordéns i Stockholm under hösten 1999.
Sedan
1993 har marknaden återhämtat sig väl, nya samlare har tillkommit och prisnivåerna
grundas på genuin efterfrågan. Den svaga kronan och motsvarande styrka i utländska
valutor har orsakat en betydande “ofrivillig” myntexport från Sverige. Det
är särskilt besittningsmynten men även en del populära typmynt som utländska
intressenter nu helt sonika bjuder över den svenska konkurrensen.
Under
mer än tre decenniers aktivt samlande har jag lärt mig ofantligt mycket - om
svenska mynt, medaljer, sedlar, polletter och numismatisk litteratur men även
om antika och utländska motsvarigheter. Historiska kunskaper har jag fått “på
köpet”, präglingstekniken har jag sakta men säkert kommit till insikt om
och förmågan att bedöma kvalitet och äkthet har utvecklats i takt med mängden
objekt jag studerat och de löneslantar jag “riskerar” i mitt samlande. Men
fullärd, nej det är jag inte och kommer aldrig att bli - och tur är väl det.
Lärdomsprocessen och möjligheten att finslipa känslan för ämnet är ju en
del av tjusningen med hobbyn och med omvärldens växlande förutsättningar prövas
hela tiden nya infallsvinklar och omprövas “gamla sanningar”. Med egen
kunskap följer en ökad självständighet, inte alltid ett självändamål men
det kan skapa ett oberoende som gör att man vågar gå sina egna vägar, söka
nya numismatiska utmaningar och se trender, men också skapa egna utvecklingsmönster.
När
tillfälle ges talar jag mig alltid varm för att uppmuntra alla och envar
intresserade att se, studera och hantera så mycket mynt, medaljer etc som möjligt.
Auktionsvisningar och mässor, besök hos mynthandlare, deltagande på
auktioner, mässor och föreningsaktiviteter är förträffliga tillfällen att
förkovra sig. Ett enda stort lättillgängligt numismatiskt smörgåsbord står
framdukat. I mina ögon kan man bli numismatiskt mer erfaren och framgångsrik
som samlare genom att intelligent kombinera egna observationer med studerade
fakta och andras erfarenheter och ständigt söka tillämpa förmågan. Det är
tidsödande och förenat med vissa omkostnader, säkert också en del andra
uppoffringar men belöningen kan också bli riklig – såväl mentalt, socialt
som pekuniärt. Allt detta behöver inte vara allas målsättning men möjligheten
finns där.
Från
min först mässerfarenhet, Sveriges första renodlade numismatiska mässa i
Ostermanshallarna i Stockholm hösten 1971, via de årliga FriMynt-mässsorna i
Helsingborg till de små som stora mässorna utomlands – alla har de varit en
källa till utveckling och ökad kunskap samt, inte sällan, inköpsställe för
något eftertraktat.
Många år har min geografiska närvist gjort att jag som medlem åtföljt Linköpings-klubbens övriga aktiva på resan till Helsingborg. Det blir intensiva samtal om vårt kära ämne, utbyte av erfarenheter, nyheter, lite skvaller och syn av mynt. Prestigelöst, engagerande, avslappnande. Kort sagt en numismatisk vederkvickelse som bär var och en fram i en annars kanske grå vardag flera veckor efteråt.
Myntkataloger,
lagerlistor, mynttidningar och faktalitteratur - urvalet kan göras smalt eller
brett. Den tryckta källan till numismatisk kunskap är också en källa till
vederkvickelse. Vilken känsla är det inte att finna en gammal proveniens,
“mitt” mynt, avbildat i någon katalog. Hur beskrevs myntet då? Vilken
kvalitet ansåg man att det höll? Vad kostade det? Vem köpte? Ansågs det dyrt
eller billigt då? Vem bjöd emot? Varför? Många frågor kan ställas och en
del kan få svar. Det vi fascineras av och önskar veta om gårdagens företeelser
är säkert lika intressant för morgondagens samlare. Vad vi gör, observerar
och noterar idag är av oskattbart dokumentärt värde i morgon.
För
min egen skull i första hand men också för den som kan vara road och tänkas
efterfråga något i morgon brukar jag göra många och noggranna anteckningar i
kataloger, särskilt om egen uppfattning av kvaliteter, vad budgivningen
startade på, slutpris och köpare. Med åren sviktar minnet även hos den bäste
entusiast, det blir för mycket att ha i huvudet. Personliga och välnoterade
kataloger tillåter en möjlig repris, att sätta färg på en gammal upplevelse
och muntligt överföra återupplivade intryck till intresserade och nästa
generation. Aldrig har väl sådana alster eftersökts så mycket och betalats så
högt som idag. Auktioner som Antikören i Göteborg och George Kolbe i
Kalifornien, USA, arrangerat kan exemplifiera vad som är eftertraktat. Men
“traditionen” att anteckna själv är i dag mycket förflackad, få kan
riktigt väl återge vad som hände under de stora auktionerna senaste 30 åren.
Den bristen kan man inte ta igen men väl blicka framåt. Det är aldrig försent
att börja “dokumentera”. Varför inte ta det som ett milleniumlöfte?
Under
det spekulativa 1970-talet när guldmynt, riksdalrar och allt i kvalitet eftersöktes
var utbudet av fina småmynt sparsmakat. Ett undantag var som nämnts Almers
kopparlista 1972 med mynt ur Algårds samlingar. Mot förmodan hade Olle en viss
klockar-kärlek till sina kopparmynt. Det tog sig nu uttryck när han tidigt på
morgonen samma dag listan skulle nå ivriga köpare, utan att ringa sin vän
Yngve, resolut tog bilen från Stockholm till Örebro, väckte en yrvaken Almer
och ovillkorligen önskade återta de finaste kopparmynten. Dessa kopparmynt
utannonseras några år senare i en mynttidning; köpare var Schmitz.
På
våren 1977, någon månad innan Ekströms “Sture-mark” 1512 skulle säljas,
avyttrar Algård på auktion i Borås genom mynthandlare Österlund en exklusiv
samling svenska silvermynt. Auktionskatalogen är också exklusiv och hittills
den enda svenska som publicerats i klotband. Förutom en del “tunga” pjäser
fanns också ett antal vackra små silvermynt, kvalitetsklenoder och stora
rariteter. Auktionen utgjorde ett av 70-talets finaste tillfällen att förvärva
exklusiva småmynt. Priserna blev höga men har sedan dess ofta överträffats
– berättigat då små mynt mer än större har bevarats slumpartat och oftare
varit i hårdare cirkulation. Myntgalleriet i Stockholm utgav 1993 respektive
1994 två lagerlistor som redan blivit klassiska. En del av Algårds fina
silvermynt fanns med i den förstnämnda lagerkatalogen medan den följande,
nummer 10, uteslutande var en manifesterande hyllning till fina svenska
kopparmynt.
Att
små mynt i koppar och silver är relativt mycket billigare än de etablerade
klenoderna i guld och silver exemplifierar egentligen hur traditionsbundet
samlandet hittills varit. Med ökade kunskaper om verkliga raritetsförhållanden
och en yngre generationsamlare i antågande förändras synsätt och beteende.
Några
av dagens särskilt aktiva samlare insåg självständigt och rationellt den
“orättvisa” behandling småmynten rönt och har gjort det till sin
samlarspecialitet. I min generation är jag kanske den som tidigast agerade
“mot strömmen” och förvärvade många fina underskattade småmynt när det
gick som vildast till på andra fronter. Det började så smått under de första
Ekström-auktionerna för att eskalera under 80-talet då jag också mötte tuff
konkurrens från först Sonny Serrestam och senare Jan-Olov Björk, båda också
med dokumenterad god kunskap om och känsla för kopparmynt. Våra inbördes
budstrider under auktionerna har i några fall överträffat även de vildaste
svingarna under Svensson-auktionerna. Klassiska incidenter man gärna minns med
nostalgi - kampen om Ekströms “nolla” av öre SM 1685 eller Mynthusets
“nolla” av 1/6 öre 1715. Som tur är utvecklas vi som samlare och är sällan
konkurrenter längre. Kopparentusiasmen förs vidare av nya ansikten.
Polletter
är ett annat sidoområde som gått mot en renässans. Särskilt de äldre
brukspolletterna från 16- och 1700-talen har en trogen skara hängivna samlare.
Detta område hade jag glädjen att få återupptäcka tack vare mynthandlare Österlunds
“outsinliga” källor i slutet av 1970-talet, följt av fina komplement ur
Svenssons samling på föreningsauktionerna 1983 och 1984. En ledande samlare
idag är Dan Carlberg vars grundstomme härstammar från ovannämnda källor.
Myntmarknaden
i Sverige har onekligen uppvisat ett fantastiskt utbud under de senaste 30 åren.
Flera enastående samlingar har bildats och splittrats, andra åter har kommit på
marknaden efter att ha varit oåtkomliga i 50-100 år. En del fina objekt som
omsatts i Sverige har dock hemförts från utlandet, från auktioner och mässor.
Utlandet är en ständig källa till överraskningar. Större samlingar eller
viktiga utbud kan exemplifieras av;
-
Algårds besittningsmynt 1973 och 1974 (Ringberg, Düsseldorf),
-
Svenska guldmynt 1974 (Hornung, Köpenhamn),
-
Otto Smith svenska mynt 1977 (Ringberg/Ahlström, Düsseldorf ),
-
Ambassadör-samling 1978 (Lepczyk, USA),
-
“Stockholm collection” 1981 (NASCA, New York),
-
Eklunds kopparmynt 1981 (Oslo Mynthandel),
-
Svenska mynt 1982 (Christensen, USA),
-
Brands rariteter 1982-83 (Sothebys, Zürich),
-
Gustav II Adolf special 1985 (Bank Leu, Zürich)
-
Svenska mynt 1985 (Hornung, Köpenhamn)
-
Svenska mynt 1986 (Oslo Mynthandel)
-
Schmitz svenska mynt 1989-1990 (SBC/Spinks, Zürich)
-
Svenska mynt 1992 (Spinks, London)
-
Nordins svenska mynt 1994 (Münzen und Medaillen, Basel)
-
Svenska mynt 1995 (Kunsthallen, Köpenhamn)
-
Svenska mynt 1997 (SBC, Zürich)
-
Pittman svenska mynt 1999 (Akers, Chicago)
Samlarintresset
och myntmarknaden är inne i en sund tillväxt med prisnivåer baserade på
genuint intresse. Ett visst spekulativt inslag kommer alltid att finnas men de värsta
avarterna och tväraste kasten lär vi knappast få se i Sverige. Den
amerikanska dynamiken ligger inte för det svenska kynnet och vår historiska
tillbakablick kan göras så mycket djupare och intressantare än vad den
amerikanska någonsin förmår vid en jämförelse.
Internet
kommer säkert att bidra till auktionsformer som kompletterar den traditionella
med tryckta kataloger etc. Antikören i Göteborg är föregångare i Sverige
med populärt resultat som följd.
Kvalitetsbedömningen
kommer att bli mer “vetenskaplig” och noggrann, kanske inspirerad av det
amerikanska systemet men med en logisk 100-gradig skala. Efterfrågan på
kvalitetsmynt kommer att fortsätta och raritetsmynt kan gå en värderenässans
tillmötes. Ny rön och kunskaper kommer att bidra till andra samlarmönster. Årtalssamlande
kanske kommer att få stå tillbaka för typ- och specialiserat variantsamlande.
Kunniga
amatörsamlare kommer att publicera sig mer och därmed lämna välkomna bidrag
till framförallt den svenska mynthistorien efter 1521. Sådana
forskningsinsatser och uppsatser, artiklar m.m. kompletterar populärt den
akademiska forskningens rapporter och litterära bidrag. Att samlar- och studiemödor
kan gagna vår kunskap om det historiska numismatiska arvet är en del av
tjusningen och kanske utmaningen för en och annan utövare.
Vi
har under 90-talet märkt hur Herman Lindquists populära historieskrivning samt
TV-serier på samma tema pånyttfött intresset hos den yngsta generationen som
annars riskerat gå helt förlorad i cyberspace. Tekniken har medfört nya
utmaningar och möjligheter för museerna. Interaktiva CD-ROM för myntkunskap
och spel på motsvarande tema kan bli nästa steg i Sverige. Utländska förebilder
finns. En numismatiskt intresserad samlare går dock säkert inte helt förlorad
i den virtuella världen. Tack och lov så finns ju mynten, medaljerna,
sedlarna, polletterna och litteraturen kvar som den påtagliga vittnesbörden om
vad vårt intresse handlar om. Så länge vi kan förvalta dessa reliker och
klenoder, så länge kommer också den traditionelle myntsamlaren att kvarstå.
(fra
jubilæumsbogen "Samlad glädje" pp 15-23, udgivet 1999 af
Numismatiska Klubben i Uppsala)